Eller det är nog vad folk skulle tro om dom hade sett mig nyss när jag var ute på promenad i en timme. Jag gick ute i regnet på ställen där det var becksvart och jag knappt såg vägen. Så jag tror att pappa har lite rätt i att jag inte är rädd för något, jag är absolut inte rädd för mörker eller att bli blöt. Jag är nämligen dyngsur just nu och jag har gått i mörker väldigt mycket. Dessutom så är jag inte rädd för ormar, spindlar eller höjder som väldigt många andra är. Jag är nog egentligen bara rädd för kärleken... haha. Folk skulle nog verkligen tro att jag var galen om dom såg mig. Jag dansade och sjöng till musiken i hörlurarna och hoppade runt som faaan. Jag får värsta adrenalinkicken av att vara ute och gå för mig själv.

Jag känner att jag orkar så mycket mer nu när jag har gått ner i vikt. Jag är piggare och har så himla mycket energi hela tiden. Jag är som en duracell kanin emellanåt. Jag är ofta väldigt rastlös och nästan klättrar på väggarna. Det kryper i hela kroppen på mig och jag kan inte sitta still. Det är nog därför som jag sover så dåligt om nätterna nu, jag kan inte slappna av. Jag måste hålla igång nästan hela tiden. Jag behöver nog skaffa en hobby eller nåt... hehe.

Over and out...