Det har varit en väldigt bra dag. Jag & pojkarna var på promenad ett par timmar på dan och sen var vi iväg & badade med mamma & Lennart på kvällen. Jag har varit mer aktiv idag än vad jag brukar vara nu för tiden. Jag är inte rädd för mycket, men jag är lite smått folkskygg och speciellt när jag knappt umgås eller träffar folk överhuvudtaget. Jag är inte rädd för spindlar, ormar, höjder, mörker, döden etc som många andra människor är rädda för. Jag tycker det är jobbigt att gå utan för dörren och träffa på folk. Jag går helst ut när jag vet att jag inte kommer att träffa på någon. Det har blivit mycket värre på senare tid eftersom jag inte jobbar något nu. När jag jobbar så träffar jag folk hela tiden och då känns det inte lika skrämmande. Ibland vill jag helst inte lämna lägenheten överhuvudtaget, men många gånger så kämpar jag emot dom känslorna och gör det i alla fall.

 

För det mesta sitter jag bara hemma ihop med mina barn och inte träffar någon annan människa. Det är aldrig någon som kommer och hälsar på mig & det är sällan någon som hör av sig till mig & vill hitta på något. Det är oftast jag som får ta kontakt med folk och då blir det inte så ofta som jag gör det. Jag känner mig väldigt ensam ibland.

 

Det har känts jobbigt nu på kvällen för jag har tänkt på Theodor och hans kalla lilla kropp i min famn. Det har snart gått 4 månader sen tvillingarna föddes och Theodor dog. Vissa stunder är jag orolig att även Eddie ska lämna mig. Jag blir orolig när han har sovit många timmar, jag är orolig att han inte ska andas när jag kollar till honom. Jag blir lika lättnad varje gång jag ser att han andas och fortfarande lever. Dessutom så tänker jag många gånger på vad som cirkulerar i huvudet på A. Om han ens bryr sig att han har förlorat ett barn, han har ju inte brytt sig om att träffa Eddie som lever. Eddie är snart 4 månader och A har aldrig träffat honom. Antingen så bryr han sig inte eller så sitter han väl & tycker synd om sig själv. Hur som helst har han inte skrivit något till mig varken om Theodor eller Eddie. Nu har jag inte hört något ifrån honom på över 2 månader. Han är bra lustig, han skickar vägbeskrivningar till sitt nya hem och sen hör han inte av sig på flera månader. Jag skulle inte skicka vägbeskrivningar till mitt hem till någon jag inte vill ha kontakt med.

 

Jag läser en bok på kvällarna. När jag läste att flickan som har varit med om en traumatisk upplevelse kysser pojken som har umgåtts med henne nästan varje dag sen händelsen så började jag gråta. Han kysste henne tillbaka och hon frågade om hon kunde lägga sig bredvid henne i sängen och han la sig bredvid henne i sängen & höll om henne. Då kände jag mig så ensam och bara önskade att jag hade någon som tycker om mig & vill ligga & hålla om mig.

 

För det mesta så mår jag väldigt bra och saker & ting flyter på väldigt bra. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig för att jag har varit med om så mycket skit dom senaste månaderna & att jag är ensam med 2 småbarn. Det känns som om folk tittar på mig med en viss blick och tycker synd om mig för att jag är själv med Didrik & Eddie. Det går faktiskt väldigt bra att vara själv med dom. Jag skaffar barnvakt ibland för att kunna komma ut och dricka lite med vänner. Folk kan tycka att det är fel, men det skiter jag i. Jag måste få komma ut och ha kul, få en möjlighet till att kanske träffa på någon karl som är värd mig. Det där med att nätdejta är inte riktigt min grej. Jag är nog lite gammalmodig och tycker bättre om att träffa på folk i verkligheten. Och jag får lite mer mod till att göra det när jag dricker tyvärr. Jag har inte bråttom att träffa någon, men jag saknar mys & gos och att ha någon att prata med på kvällarna.

 

Over and out...