Jag har väldigt svårt för det här med att nät dejta. Jag tycker att det är lättare att få kontakt med någon in real life. För oftast om jag får bra kontakt med någon på nätet så blir jag väldigt besviken när jag väl träffar dom i verkligheten. Jag skapar en bild av hur dom är och har oftast för höga förväntningar. Det var flera år sedan som jag gick med på att träffa någon i verkligheten som jag bara hade haft kontakt med på nätet innan. Jag träffade några stycken under en period för flera år sedan, jag bodde fortfarande hemma då. Men jag blev besviken av olika anledningar på allihopa av dom. Det kanske var någon som var lite mer intressant och som jag hade velat träffa nån mer gång. Men då var det istället han som blev besviken när han träffade mig och tyckte väl inte att jag var någon som han ville fortsätta att träffa.

 

Visserligen blev jag tillsammans med en av dom som jag träffade på nätet, men han gjorde ju slut efter ett par veckor för bli ihop med sitt ex. Men jag hade faktiskt kontakt med honom flera gånger efter det och vi träffades nån gång igen. Men han var inte riktigt min typ av kille överhuvudtaget. Vi hade inte alls samma intressen.

 

Jag bryr mig inte så mycket om utseendet, men när man bara har kontakt på nätet så väljer jag ju att fortsätta ha kontakt med någon som jag tycker ser bra ut. Vill jag träffa någon från nätet igen, så väljer jag ju inte någon som jag tycker ser ut som skit på sina bilder. In real life är det en helt annan sak, då lär jag ju känna folk hur dom än ser ut. Då kan jag falla för någon som jag inte ens hade brytt mig om att skriva med på nätet. Senaste personen jag föll för såg ju inte direkt bra ut, han hade jag ju sållat bort om han hade skrivit till mig på nätet. Jag ville egentligen inte ha några känslor för honom, men jag fastnade nog för honom på grund av att vi har lite samma intressen. För ca 8-10 år sen var jag jättekär i en kille som alla andra tyckte såg ut som skit. Jag hade nog inte haft nån kontakt med honom på nätet heller.

 

Så jag bryr mig inte så mycket om utseendet när jag väl lär känna folk. Jag faller då för deras personlighet och att vi har samma intressen. Men jag känner att på nätet vill jag inte lägga ner energi på någon jag tycker ser ut som skit och som jag sen blir ännu mer besviken över när jag träffar dom. Jag träffade visserligen en kille på nätet för flera år sedan som såg bra ut på sin bild, men som såg ut som skit när jag träffade honom. Bilden han hade lagt upp var flera år gammal och han såg inte alls ut så längre. Sånt är lite trist, när dom ser jätte annorlunda ut i verkligheten.

 

Jag har ju lagt upp massvis med olika bilder på mig på nätet. Både snygga och fula bilder, så folk får någorlunda idé av hur jag ser ut. Så jag lurar inte någon att tro att jag är värsta snyggingen. Jag tycker visserligen att jag ser jävligt bra ut, men inte alla dagar... haha.

 

Men jag känner att hur jag än gör, så blir det bara fel. Det spelar egentligen ingen roll om jag träffar någon på nätet eller in real life. Jag hittar aldrig någon som jag vill ha som även vill ha mig. Jag har sån jävla otur. Jag vet flera karlar som på senare tid har varit intresserade eller kära i mig, men jag har inga känslor för dom. Jag har inte varit kär i nån på ca 2 år nu, jag har jävligt svårt för att bli kär nu förtiden. När jag väl blir kär, så blir jag kär i fel person. Antingen någon som inte alls är bra för mig eller någon som helt enkelt inte vill ha mig.

 

Min kompis Lotta har frågat mig några gånger på senare tid om jag gillar någon. Eftersom jag inte har pratat om någon speciell person på väldigt länge. Men jag är inte intresserad eller kär i någon. Jag känner att det är lite meningslöst att få känslor för någon när jag aldrig får nån respons på det jag känner.

 

Over and out...