Jag känner att livet är toppen just nu. Jag är lyckligare än vad jag har varit på många år. Det känns som om allt kommer att bli extremt bra.

För ett tag sen hade jag väldigt ångest över att jag blir 30 nästa år, men nu känns det som om det inte gör nåt att jag blir äldre. Livet tar inte slut för att jag fyller 30, jag kommer fortfarande att vara relativt ung. Dessutom är man ju inte äldre än vad man känner sig. Jag känner mig inte äldre än 20, så jag är fortfarande väldigt ung i sinnet. Men jag har under dom senaste månaderna tänkt väldigt mycket på att jag snart har levt i 30 år och att jag inte har gjort nåt vettigt av mitt liv. Vart har åren tagit vägen liksom??? Dom flesta i min ålder har familj och barn. Jag lever ihop med mina 3 katter, fast just nu har jag ju dubbelt så många katter eftersom Daisy har fått 3 ungar. Men samtidigt så känner inte jag mig redo för att bilda familj, jag vill leva livet innan jag ens tänker på att skaffa nån familj. Dessutom så har jag inte hittat nån vettig karl att bilda familj med. Jag vet inte ens om jag vill skaffa barn överhuvudtaget, jag har inte speciellt barnkär av mig. Jag känner att för min del kvittar det nog om jag aldrig får några barn. Jag känner att tiden får utvisa hur det blir med den saken, jag kanske inte ens kan få barn eftersom jag aldrig någonsin har blivit gravid. Jag har ju haft en hel del oskyddat sex. Så antingen har jag bara haft en jävla tur eller så kan jag inte få barn. Om jag någonsin ska skaffa barn så ska jag göra det när jag har ett fast förhållande som funkar bra. Som det ser ut just nu, så kommer jag nog aldrig skaffa barn.

Även fast jag inte har gjort så mycket vettigt med mitt liv, så trivs jag väldigt bra med mitt liv. Jag har haft väldigt roligt under årens lopp och hoppas på att fortsätta med att ha roligt ett bra tag till. Jag tänker bara leva livet och ha kul. Sen får man ser hur framtiden kommer att se ut. Om jag skaffar ett Svensson liv eller inte. Men jag känner att jag passar inte att leva ett Svensson liv, det är liksom inte jag på nåt sätt.

Hur som helst mår jag väldigt bra just nu. Jag har ju lyckats gått ner över 20 kilo och mår mycket bättre i min mindre kropp än vad jag gjorde förut när jag var lite större. Jag har många underbara vänner och en underbar familj som jag älskar överallt annat på denna jord.

Ibland önskar jag att jag hade en pojkvän samtidigt som jag trivs väldigt bra med att vara singel. Man vet ju aldrig när man träffar någon som man faller för och som samtidigt faller för mig. Jag är ju ute en hel del och träffar folk, så man vet ju aldrig när man träffar på en vettig karl. Men om min pappa skulle få bestämma, så skulle nog jag vara illa tvungen att vara singel livet ut. Han klagar hela tiden på dom karlar som jag träffar. Antingen så ska han slå ihjäl mig eller karln som jag träffar eller så är jag inte hans dotter längre om jag blir tillsammans med en annan karl. Jag kanske skulle låta pappa välja ut vilka karlar jag får träffa, så att det blir rätt... haha. Han har alltid så mycket åsikter om alla karlar jag umgås med. Tillochmed dom som jag inte ens hade tänkt att hålla på med överhuvudtaget, men han tror så mycket hela tiden.

Puss puss...