Jag har varit med om väldigt mycket dom senaste månaderna. De flesta skulle nog ha svårt att hantera allt det som jag har varit med om. Många skulle nog må väldigt dåligt och gå under. Jag är nog en väldigt stark person, starkare än jag någonsin trodde att jag var. Det är helt otroligt att jag mår så pass bra som jag gör efter allting. Jag mår väldigt bra och känner att saker & ting kan bara bli bättre efter allt som varit. Jag ser ljust på framtiden. Jag känner mig oftast glad och lycklig även fast jag har vissa stunder som jag blir ledsen och känner mig lite deppig.

 

Allt det jobbiga och tuffa började i december förra året. Då lämnade A mig & våran son på ca 1år när jag var gravid i 5e månaden med tvillingar. Det har gått över 4 månader sen dess och han har fortfarande inte dykt upp. Han har inte gjort slut eller ens brytt sig om att komma & hämta sina grejer som han har hemma hos mig. Han skulle bara skjutsa hem en kompis sen skulle han komma till mig & jag har fortfarande inte sett röken av honom. Vi var särbos sen ett tag tillbaka på grund av att han är som han är. Han skaffade lägenheten han bodde i impulsivt och slutade betala av på sina skulder. Så det funkande inte så bra att bo ihop när han inte hjälpte till att betala något hemma hos mig eller brydde sig om att försöka att bli skuldfri utan istället stod & betalade för en lägenhet han inte bodde i. Så han fick allt bo där istället. Våran relation har varit lite upp och ner på grund av att A har väldigt många problem som han borde ta itu med. Men vi har haft många bra stunder tillsammans också, annars hade jag inte varit ihop med honom i flera år.

 

 

29e februari i år åkte jag in akut till USÖ för att jag fick väldigt ont i magen. Det blev akutsnitt eftersom dom inte hittade hjärtljudet på ena tvillingen. Det är bara en av tvillingarna som lever. Jag blev väldigt sjuk efter förlossningen. Jag fick akut njursvikt och gick på dialys & aferes. Jag låg inne på USÖ i 2 veckor. Jag mår bra nu, men jag var väldigt sjuk & det var jävligt jobbigt. Många jobbiga behandlingar, undersökningar, operationer etc. Jag var med om en hel del under dom där 2 veckorna på sjukhuset. Jag förlorade ett barn, var väldigt sjuk och pappan till mina barn hörde inte ens av sig. Jag försökte ringa och han svarade inte. Så jag skickade sms om att jag var på sjukhus, inget svar. Då skickade jag någon dag senare att en av tvillingarna inte överlevde och att jag var väldigt sjuk, fortfarande inget svar. Han har hört av sig sen dess, men han har inte frågat hur jag eller våra barn mår. Han har ju inte ens träffat sitt yngsta barn än. Dessutom fick jag veta när jag var på USÖ att han hade börjat träffa någon annan. Så det kändes lite jobbigt att han tyckte det var viktigare att knulla än att träffa sina barn eller bry sig om att jag låg på sjukhuset & att en av tvillingarna hade dött.

 

Även fast A egentligen inte har gjort slut med mig och jag inte har gjort slut med honom, så anser jag att jag är singel. Jag har varit singel sen den dagen han gick ut ur dörren och aldrig kom tillbaka. Vissa stunder saknar jag honom väldigt mycket och jag älskar fortfarande honom. Men jag vill inte ha tillbaka honom. Det funkar inte att vara tillsammans med någon jag inte litar på. Han har mycket som han behöver ta itu med innan han kan vara i en seriös relation. Han måste lära sig att det går inte att fly från allt eller stoppa huvudet i sanden. Saker och ting blir inte bättre för att man blundar för det. Han får träffa sina barn när han vill. Jag kommer aldrig hindra honom från att träffa sina pojkar. Jag uppmuntrar honom till att träffa dom, men än så länge verkar han inte vara så intresserad av att ha kontakt med dom. Det är synd att han inte bryr sig om att träffa sina barn. Jag begär inte att han ska ta hand om dom något, men han kunde ju åtminstone komma hit & träffa dom. Det är inte så svårt och besvärlig att träffa sina barn ett par timmar någon gång ibland.

 

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Jag vet att det bara kan bli bättre nu. Förhoppningsvis hittar jag någon såsmåningom som är mer pålitlig än mitt ex. Time will tell the tale...

 

Ju äldre jag blir desto mindre bryr jag mig om vad folk tycker och tänker om mig. Jag har aldrig riktigt brytt mig om folk pratar om mig, det betyder ju bara att jag är en intressant person. Om folk tycker det är kul att prata om mig så får dom göra det. Om folk inte gillar mig, så är det deras problem och inte mitt. Jaq kan inte tvinga någon att tycka om mig och tycker dom inte om mig vill jag inte ha dom i mitt liv i alla fall. Livet är för kort för att oroa sig vad folk ska tycka och tänka om en. Det är bara att gör det man känner för, klä sig i det man själv tycker är snygg, bara njuta av livet utan att bry sig om småsaker som att folk tycker & tänker en massa saker om ens livsstil, klädstil, kropp etc.

Mitt nyårslöfte för i år var att jag inte skulle kolla Facebook mer än 1-2 gånger per dag. Jag har blivit en riktig Facebook missbrukare och kollar FB så fort som jag kan göra det. Jag har inte lyckats med mitt nyårslöfte, jag kollar FB väldigt ofta. Men jag ska försöka att bättra mig och inte kolla lika ofta. Det händer ändå ingenting när jag kollar var 5e minut när jag har tråkigt. Det är bättre att kolla bara någon enstaka gång per dag, det räcker egentligen. Jag försöker att inte kolla så mycket när Didrik är hemma & är vaken, men det blir några gånger även när han är vaken tyvärr. Men jag sitter inte med telefonen när vi är ute och leker. Då håller jag koll på honom så han inte skadar sig eller stoppar en massa konstigt i munnen. Här inne är det mer barnsäkert, finns inte så mycket framme på grund av honom. Jag har ingen lust att städa upp mer än nödvändigt. Ju mindre saker det finns att kasta i golvet desto bättre. Han får kasta omkring med sina leksaker.

 

Jag måste hur som helst skärpa mig och kolla Facebook mer sällan. Det känns så onödigt att kolla FB 20 gånger per dag eller hur många gånger jag nu kollar.

 

Over and out...

 

 

Jag har dom senaste åren börjat tycka att det är jävligt sexigt med hårigt bröst på män. Jag har speciellt på senare tid börjat tycka att det är det absolut sexigaste på män. Det är så manligt och het med hårig bringa. Men dom ska inte vara håriga som en björn, det ska vara lagom mycket hår. Det är inte sexig med extremt mycket hår eller hår på ryggen.

 

Jag har börjat tänka väldigt mycket på sex i allmänhet under senare tid. Jag har nog sexbrist... haha. Jag har inte haft sex på ett halvår eller nåt sånt. Men under graviditeten var jag inte intresserad av det för jag hade så jävla ont & kände mig mest bara klumpig & fet. Det är nu när jag inte är gravid längre och känner mig piggare & fräschare som jag börjar känna att jag vill ha sex igen. Men jag har ju ingen att ha sex med, så det blir inte att ha sex på ett tag. Men men jag överlever ett tag till... tror jag... haha.

 

Over and out...

 

Innan jag blev gravid igen, så hade jag lyckats gått ner från 83kg till 66kg. Jag födde tvillingar för snart 2 månader sen och ena tvillingen överlevde inte. =( Men hur som helst så vägde jag 75kg när jag kom efter sjukhusvistelsen på 2 veckor, jag blev väldigt sjuk efter förlossningen. Nu väger jag 72kg. Jag vill gå ner så jag väger mellan 58-62 kg, så jag har ca 10kg kvar att gå ner. Men jag har inte bråttom att gå ner, jag vill helst ha nått mitt mål i november. Så jag har många månader på mig att gå ner dessa kilon. Jag går ner ca ett halvt kilo i veckan, så jag kommer att lyckas. =)

 

Jag ser visserligen rätt så bra ut redan nu efter att ha fött 3 barn under de senaste 2 åren. Men jag vill gå ner så jag kommer i mina gamla kläder som jag hade innan graviditeterna. Jag har ingen lust att köpa en massa nya kläder för att jag inte kommer i dom gamla. Jag klarar av att gå ner i vikt utan några problem, så det är billigare än att köpa en massa nya kläder. Jag har massa kläder som jag knappt har använt, så dom är som nya. Men just nu så kommer jag inte i dom.

 

Jag bjuder på mig själv och lägger upp en bild på mig i bikini. Så här ser jag ut nu:

 

Jag bestämde mig innan min första son var född att jag inte kommer lägga upp några bilder på nätet på mina barn när dom är små. Min äldsta son är 1,5år och jag har inte lagt upp en enda bild på honom på Facebook, den här bloggen eller någon annanstans på nätet. Likaså har jag inte lagt upp några bilder på min yngsta son som snart är 2 månader. Jag vill i dagsläget inte lägga upp bilder på någon som inte har gett sitt medgivande till att jag gör det. Så jag lägger inte upp bilder på vuxna heller nu för tiden. När mina barn är äldre kanske jag lägger upp bilder på dom, men bara om dom själva säger att dom vill det. Nu är dom för små för att kunna säga något om dom vill eller inte vill.

 

Jag är rätt så aktiv på min FB och skriver en del inlägg emellanåt. Jag är mycket mer aktiv med att lägga upp saker på min FB än en del andra. Ändå så har jag inte lagt upp en enda bild på min barn medan en del som aldrig annars lägger upp något har lagt upp bilder på sina barn. Det tycker jag är jättekonstigt. Om man inte vill dela med sig av någonting annat i sitt liv varför exponerar man sina barn för??? Det finns dom som har bilder på sina barn på FB, men ingen bild på sig själv. Om man inte själv vill synas på FB, varför tror man att ens barn vill synas där??? Jag förstår mig inte på en del människor. Det är upp till var och en vad dom lägger upp. Men jag har mer förståelse för folk som lägger upp bilder på sina barn när dom lägger upp hur mycket bilder som helst på sig själv och delar med sig mycket av sitt liv. Än någon som aldrig delar med sig av något och verkar tycka att det är mer okej att lägga upp bilder på sina barn än att dela med sig av sin favoritlåt.

 

Alla gör som dom vill, det är upp till var och en. Jag är bara fundersam och har tänkt lite på andras val i frågan.

 

Over and out...